Tungan kan bära spår av sorg och trauma
ENGLISH TEXT BELOW
PERSONLIG INFORMATION:
Namn: Anna
Ålder: Snart 37
Familj: Man och två barn
Bor: I Sverige
Yrke: Marknadsföringskonsult
Hobbyn: Träning, mat, vänner och vin
Livsmotto: Det blir bara så roligt som vi gör det
Bästa hälsotips: Elaborera, krydda och experimentera med hälsosam mat så blir det till sist som godis
Bakgrund:
Anna var en av mina testklienter inför min examen till Holistisk Hälsocoach våren 2020. Då visade jag en bild på Annas tunga åt min lärare och hon konstaterade bl.a. kraftlöshet och energibrist, trauma, undertryckta känslor och typisk “duktig tjej” personlighet - bara av att se på bilden.
Kommer du ihåg vad tunganalysen berättade om dig? Hur kände du då du fick höra det?
Jag kommer ihåg att analysen var ganska klockren avseende mina levnadsvanor. Just i det läget tyckte jag själv att jag mådde rätt så bra, jag tränade mycket och åt väl. Men när tunganalysen påpekade om trauma och att jag stängt inne känslor förstod jag att jag inte kan förtränga känslor längre, vilket jag alltid gjort.
Jag har byggt en mur för att inte bli ledsen och sårad av kommentarer. Jag har fått rätt mycket sådana i mitt liv. Främst för utseendet, och det har nog gjort mig rätt hård och känslokall i vissa sammanhang. Enligt analysen syntes bl.a. “duktig tjej” personlighet och trauma på min tunga. Jag blev rätt tagen på sängen av hur intensiv och korrekt analysen var. Jag var chockad över att så mycket kopplat till mina känslor och beteenden kunde synas i analysen.
Vill du dela med dig om själva kopplingen till trauma som syntes på din tunga?
Ganska exakt ett år före jag skickade bilden på min tunga, fick jag i vecka 21, på min tredje graviditet på ultran, konstaterat att barnet hade några små avvikelser. Inget allvarligt, men sådant som kan vara tecken på sjukdom. Efter några ytterligare prover visade det sig att barnet hade ett mycket ovanligt kromosomfel och vi behövde uppsöka en hjärtläkare så snabbt som möjligt. Vi fick en tid hos en genläkare som förklarade mer om diagnosen. Och samtidigt meddelade oss att vi hade två timmar på oss att besluta om huruvida vi vill behålla barnet eller inte.
Kromosomfelet var kopplat till en massa olika besvär och sjukdomar. Både fysiska och psykiska. Främst fanns riks för hjärtfel, sänkt immunförsvar, sänkt inlärningsförmåga osv. Samma kväll ringde hjärtläkaren och sade att hon tror att barnet har ett hål mellan hjärtklaffarna. Det startade en storm i våra huvuden, i våra hjärtan och överallt. Hur skulle vi klara det? Kommer babyn ens överleva? Tänk om vi måste åka in och ut ur sjukhus varje vecka? Hur kommer våra två äldre barn klara det? Hur ska vi kunna ta hand om dem då vi bor så långt ifrån mor- och farföräldrar? Hur ska vi klara det när vi bor så långt från sjukhuset? Ångesten var total och till sist landade vi i beslutet att avsluta graviditeten. Efter två ångestfyllda dygn av vånda, gråt, skam och sorg. I två dygn var vi tvungna att vänta innan de kunde sätta igång avslutandet. Två dygn av våndan, av babyns sparkar. Av att vara gravid men veta att det är över. Av skuldkänslor. Av skam.
Att vara kvinna, själva mamman som bär på barnet ses för de flesta som lite tuffare än för mannen / pappan. Skulle du säga att ni som par tog beslutet tillsammans, eller tyckte du som kvinna att du har rätt att bestämma över din egen kropp oberoende pappans åsikt?
Vi tog absolut beslutet tillsammans. Men det var säkert lättare för min man att ta det logiska beslutet än vad det var för mig. Det var svårt att ta beslut om att avsluta ett liv och att avsluta en resa som vi hade ställt in oss på. Som en familj på fem personer. Och jag kände ju barnet sparka i magen hela tiden under de dagar vi hade på oss att bestämma vad vi skulle göra. Hjärnan tänkte logiskt på vad som måste göra. Hjärtat skrek nej, tårarna sprutade och babyn sparkade.
Vad var det svåraste i och med situationen / beslutet?
Det svåraste var att vi valde bort ett liv. Och att vi hade så kort tid på oss att ta beslutet. Att berätta för våra barn att de inte kommer få någon lillasyster. Att känna skammen över att vi kände oss för svaga och för bekväma för att fortsätta kämpa och ta emot det barn som skulle komma med öppna armar. Men vi var rädda hur det skulle påverka våra andra barn. Vad som skulle hända om de fick ett syskon som behövde all tid vi hade? Hur livet skulle se ut för dem? Och hur vi alla skulle klara det om hon dog genast efter födseln p.g.a. hjärtfel eller nåt annat av de otaliga sjukdomar och risker kopplade till kromosomfelet. Ovissheten.
Hur mådde du efter förlossningen? Kan du förklara lite?
Att gå ifrån sjukhuset och lämna barnet där var det värsta jag någonsin varit med om. Det var så fel. Att åka hem tomhänt. Men hon var död. Jag hade hållit henne och sett att hon var död. Men det var omöjligt att förstå. Jag grät väl i några dagar, det var i mångt och mycket en dimma. Jag låg endast i sängen och gick på promenader. Kände mig usel.
Hur tog du dig vidare, vad hjälpte dig att komma upp till ytan igen?
Barnen vi har. Med dem blir rutinerna så påtagliga. Det går inte att sitta och gråta, man behöver fixa mat, gå på hobbies, göra vardagliga saker. De kom snabbt över sorgen och hjälpte även oss genom den. Det var viktigt att komma igång igen. Även om det länge var svårt att se andra gravida, nyfödda barn och svårt att glädjas på samma sätt när någon berättade om nya graviditeter. Speciellt om det var deras tredje barn.
Vad har fått dig att orka vara så aktiv och dedikerad som du fortfarande är idag?
Jag ser mig själv som stark, och har nog aldrig velat ge upp. Kanske någon gång när jag var 14 i så fall. Men jag trivs med att vara engagerad, aktiv och igång. Det ger livet fart. Älskar när det händer mycket. Och jag visste direkt, när beslutet var taget att jag kommer klara det. Att vi kommer klara det. Det fanns inte på kartan att ge upp eller bara lägga sig ner och inte resa sig. Tror inte det är min grej.
Är du någonsin rädd?
Jag är rädd ibland när jag ser på skräckfilm och sedan ska hänga tvätt i källaren. Ibland är jag rädd när jag är ensam ute sent och ser skumma män på gatan. Men jag är inte så rädd generellt. Lite rädd är jag för att tappa ansiktet, för att skämma ut mig professionellt. Att göra bort mig som person. Men jag är inte rädd för att leva. Jag är mer rädd för att inte få det liv jag vill ha.
Jag vet att du följt några av livsstilsråden du fick utifrån tunganalysen, hur skulle du säga att de förändrade din hälsa?
Jag följde rätt många tips. Vin på helgerna kanske jag inte slutat dricka. Och djupandning har jag inte riktigt kommit till än. Men kosttillskott och gröna smoothies och andra saker tog jag till mig. Det jag noterade så där ca ett halvt år efter att jag börjat var att jag inte har någon ångest. Jag är inte stressad på samma sätt. Jag blir inte nervös inför jobbgrejer som tidigare stressade mig jättemycket, utan jag tänker att allt löser sig. Och att jag gjort mitt bästa. Jag har blivit bättre på att cut myself some slack. Jag är rätt grym på både det ena och det andra. Tog bara 36 år att förstå det.
Vem är Anna idag, jämfört med Anna för 2 år sedan?
Lugnare inombords, kanske lite klokare. Lite rynkigare, äldre. Förhoppningsvis visare. Friskare, mycket starkare, främst fysiskt p.g.a. min träning, men även psykiskt. Jag är säkrare på mig själv samt nöjdare med mig själv. Jag tror jag har blivit bättre på att verkligen säga till människor hur mycket jag uppskattar dem.
Idag har jag med mig denna erfarenhet och med den har jag lärt mig att inte ska ta saker för givet. Nu vet jag att även att när det går fel så har jag ett stort nätverk av människor runtomkring mig som hjälper och stöttar mig för att gå vidare. På något sätt kommer en känsla av sorg och misslyckande alltid finnas där, men samtidigt är det kanske lättare att ta tuffa beslut idag. Det mesta blir rätt världsligt i jämförelse. Jag tror det är viktigt att minnas och inte förtränga, men jag och vi måste ändå gå vidare och klara av att acceptera och förlåta oss själva.
Vad tar du med dig från din upplevelse av min holistiska hälsocoachning?
Den har varit ögonöppnande. Jag började väl min resa mot ett hälsosammare liv några år innan redan, men det är först nu jag verkligen är intresserad av hur vi verkligen mår av att äta bra och må väl. Hur balans mellan jobb, hälsa och familj gör en lyckligare. Nästan så jag avundas dig som får jobba med det. Jag kunde till exempel tänka mig jobba med ett techbolag inom hälsa. Älskar att man verkligen kan förändra folkhälsan genom så enkla medel. Helt galet att folk inte förstår det.
Om du skulle få ge ett tips till andra kvinnor eller par som varit, eller är med om liknande trauman, vad skulle ditt tips vara?
Det finns tusen andra som varit i samma situation. Det pratas inte så mycket om det, men fråga. För nästan alla kvinnor har en koppling, ett minne eller ett trauma kring barn, förlust eller avsaknad. Generellt borde vi kvinnor bli bättre på att berätta för varandra om sådant som rör kvinnokroppen och våra känslor och upplevelser. Hur tabubelagt allting är visar att det är en sjukt mansdominerad värld fortfarande.
Vad är du tacksam över i livet idag?
Jag är tacksam över att jag har så många fina människor i mitt liv. Det bara fortsätter komma in fler. Jag har ett driv som brinner i mig och som fyller mitt liv med roliga saker. Jag har två fantastiska barn som mår bra, är roliga och trygga. En man som är genomgod och låter mig utvecklas som människa och individ och orkar med mig trots mina sämre sidor. Jag har ett jobb som inte ger mig ångest eller stress och fantastiska kollegor. Jag har friska föräldrar och syskon som jag älskar och verkligen gillar som människor. Jag har verkligen ingenting att klaga på. Sjukt, men sant.
Your tongue can show signs of trauma and sorrow
PERSONAL INFORMATION:
Name: Anna
Age: Soon 37
Family: Husband and two children
Home: in Sweden
Profession: Marketing consultant
Hobbies: Exercise, food, friends and wine
Life motto: It just gets as fun as we do
Best health tip: Elaborate, spice and experiment with healthy food and it will eventually be like candy
BACKGROUND:
Anna was one of my test persons when finishing my Holistic Health Coach degree in spring 2020. I showed a picture of Anna's tongue to my teacher and she could tell, among other things; a lack of energy, trauma, blocked emotions and a typical "good girl" personality - just by looking at the picture.
Do you remember what the tongue analysis stated about you? How did you feel when you heard that?
I remember that the analysis was pretty straightforward regarding my lifestyle. At that moment I felt pretty healthy and in shape, I trained a lot and ate well. But when the analysis stated trauma and a “good girl” personality, it was clear for me that I had blocked emotions over the years. I have always done that.
I have built a wall to protect myself from hurtful comments. I've had quite a few of those in my life. Mainly for the look, and it has probably formed me quite rough and strong in some contexts. I understood I need to deal with these emotions and not just try to block them. I had recently been through a tough trauma. I was honestly very astonished by how precise and correct the tongue analysis was.
Would you like to share the connection to the trauma that was seen on your tongue?
Quite exactly one year before I sent the picture of my tongue, I was pregnant in week 21, on my third ultra, and they found that the baby had some small abnormalities. Nothing serious, but something that could be a sign of illness. After a few more tests, it turned out that the child had a very unusual chromosomal defect and we needed to see a cardiologist as soon as possible. We had an appointment with a general practitioner who explained more about the diagnosis. And at the same time informed us that we had two hours to decide whether we want to keep the child or not.
The chromosome defect was linked to a lot of different ailments and diseases. Both physical and mental. There were mainly riks for heart defects, lowered immune system, lowered learning ability, etc. That same evening, the cardiologist called and said she thought the baby had a hole between the heart valves. It started a storm in our heads, in our hearts and everywhere. How would we cope? Will the baby even survive? What if we have to go in and out of the hospital every week? How will our two older children cope? How can we take care of them when we live so far away from their grandparents? How are we going to cope when we live so far from the hospital? The anxiety was total and finally we decided to end the pregnancy. After two anxious days of anguish, crying, shame and sorrow. We had to wait for two days before they could start the process. Two days of torment, of the baby's kicks. Of being pregnant but knowing it's over. Of guilt. Of shame.
Being a woman and the mother herself carrying the child is seen by most as a little tougher than for the man / father. Would you say that you as a couple made the decision together, or did you as a woman think that you have the right to decide over your own body regardless of the father's opinion?
We definitely made the decision together. But it was certainly easier for my husband to make the logical decision than it was for me. It was difficult to make the decision to end a life and to end a journey we had set out on. As a family of five people. And I felt the baby kick all the time during the days we had to decide what to do. The brain thought logically about what must be done. The heart screamed no, tears welled up and the baby kept kicking.
What was the most difficult part of the situation / decision?
The most difficult thing was that we ended life. And that we had so little time to make the decision. To tell our children that they will not get a little sister. To feel ashamed that we felt too weak and too comfortable to continue fighting and accept the child. But we were afraid of how it would affect our other children. What would happen if they got a sibling who needed all the time we had? What would life be like for them? And how would we all cope if she died immediately after giving birth due to heart defects or one of the other countless diseases and risks associated with the chromosomal defect. The uncertainty.
How did you feel after the birth? Can you explain a little?
Leaving the hospital without a child to bring home was the worst thing I have ever experienced. It felt wrong and was so wrong. To go home empty-handed. But she was dead. I had held her and seen that she was dead. But it was impossible to understand it. I cried for a few days, it was in many ways a foggy time. I stayed in bed and took walks to try to clear my head and make time pass faster. I felt lousy and weak.
How did you move on, what helped you get to the surface again?
The children we have. With them, the routines become so tangible. You can not give up, you need to cook, drive the kids to their hobbies, do normal things. They quickly got over the grief and also helped us through it. It was important to get started again. Although for a long time it was difficult for me to see other pregnant women, newborn children and difficult to feel happy for others in the same way as before, when someone told me about a new pregnancy. Especially if it was the third child coming.
Have you ever felt that you just wanted to give up? What has given you the strength to be as active and dedicated as you are today?
I see myself as strong, and have never seen giving up as an option. Maybe sometime when I was a hormonal teenager... I enjoy being committed and active. It speeds up my life. I love it when a lot is happening. And I knew right away, when the decision was made, that I would make it. That we will make it. It was not an alternative for us to give up or just lie down and die. That's not my thing.
Are you ever scared?
I am scared sometimes when I watch horror movies and if I then have to put up laundry in the basement. Sometimes I'm scared when I'm alone out late and see unknown men on the street, that is part of being a woman. But I'm not so scared in general. I'm a little scared to lose face, to embarrass myself professionally. But I'm not afraid to live. I'm more afraid of not getting the life I want.
I know you followed some of the lifestyle advice you received based on the tongue analysis, how would you say they’ve changed your health?
I followed quite a few of the tips. I may not have stopped drinking wine on the weekends. And I haven't really gotten into deep breathing yet. But I took supplements and green smoothies and other things. What I noticed about half a year after I started, was that I don’t have anxiety anymore. I'm not stressed in the same way. I do not get nervous about work stuff that previously stressed me a lot, now I think that everything will work out. And that I did my best. I've gotten better at cutting myself some slack. It only took 36 years to understand it.
Who is Anna today, compared to Anna 2 years ago?
I am calmer, maybe a little wiser. A little more wrinkled, older. I am healthier and much stronger, mainly physically due to my training, but also mentally. I’m more confident and happier with myself. I think I've gotten better at really telling people whom I appreciate, how much I appreciate them.
Today I have this experience with me and with it, I have learned not to take things for granted. Now I know that even when things go wrong, I have a large network of people around me who help and support me to move forward. Somehow a feeling of sadness and failure will always be there, but at the same time it may be easier to make tough decisions today. Most things become quite small in comparison. I think it's important to remember and not deny, but we still have to move on and be able to accept and forgive ourselves.
What is your experience after taking part of my Holistic Health Coaching?
It has been eye-opening. I started my journey towards a healthier life a few years before already, but it is only now that I am really interested in how we really feel about eating well and feeling well. How the balance between work, health and family makes one happier. Almost so much that I envy you who get to work with it. For example, I could imagine working for a health tech company. I love that one can really change the public health through such simple means. Absolutely crazy that people do not understand it.
If you were to advice other women or couples who have been, or are experiencing similar trauma, what would you advice?
There are a thousand others who have been in the same situation. There is not much talking about it, but people should dare to ask more. Since almost all women have a connection, a memory or a trauma around children, loss or absence. In general, we women should be better at telling each other about things that concern the female body and our feelings and experiences. The fact of how taboo everything is, shows that it is still a male-dominated world out there.
What are you grateful for in life today?
I'm grateful I have so many wonderful people in my life. I have a drive that keeps pushing me and that fills my life with fun things. I have two amazing children who are healthy, fun and safe. A husband who is a really good person, who allows me to develop as a person and individual and can cope with me, despite my bad sides. I have a job that does not give me anxiety or stress and I have fantastic colleagues. I have healthy parents and siblings that I love and really admire as human beings. I really have nothing to complain about. It’s crazy, but true.
